Upptäck tron

Om det är något religiöst ord som vår lutherska kyrka särskilt betonar så är det ordet tro. Ändå är det inte ett ord som är lätt att närmare precisera. Om jag säger att jag tror att det blir vackert väder i morgon uttrycker jag en kvalificerad gissning. Men om jag säger att jag tror på Gud är det väl fråga om något annat. Kristen tro är i första hand tro på Gud. Men vad är tro på Gud?

Under historiens lopp har man förstått ordet tro på många olika sätt. Under medeltiden betraktades tron ofta som en så kallad dygd. Vid sidan av t.ex. tapperhet sågs tron som en förmåga som man kunde ha i en högre eller lägre grad. En människa kunde vara stark eller svag i tron liksom en soldat kunde vara mer eller mindre tapper eller någon annan kunde vara mer eller mindre måttlig i sin livsföring. En sådan syn på tron har ett visst stöd i Nya Testamentet. Jesus säger ju åt en människa att hon har en stor tro eller förebrår lärjungarna för att ha en svag tro. För att förflytta berg behövs det inte mera tro än ett senapskorn! Då är det nog inte många av dem som läser det här som ens har ett sådant mått av tro. Men troligen skämtar Jesus så smått när han säger så här och därför skall man inte riktigt ta honom på orden. Han gör en retorisk överdrift för att lärjungarna och vi med dem skall haja till lite och börja fundera över den tro vi har.

Det gick en film i Ekenäs nyligen med titeln Exodus, och mycket riktigt handlade den om hur Mose ledde ut Israels barn ur Egypten och sedan ristade in de tio budorden under överinseende av Gud som uppträdde i en tolvårig pojkes gestalt. I Hebréerbrevet i Nya testamentet finns det ett kapitel, kap. 11, som beskriver en lång rad människor som har handlat "i tro". Där sägs det om Mose bl.a. att han i tro lämnade Egypten och att han inte fruktade faraos raseri utan att han höll ut därför "att han liksom såg den Osynlige". I filmen uppträdde Gud "liksom" en pojke. De flesta förstår att detta inte skall pressas till att betyda att Gud är en pojke. Den Osynlige döljer sig i filmen bakom en synlig pojkes gestalt.

Tron på Gud innebär att man på något sätt ser den Osynlige. Vi kan inte med vårt förstånd bevisa att Gud finns. Men om vi har tro kan vi mycket väl uppleva att vi lever i en värld som har skapats av Gud och att Han är verksam i vårt liv.

Är vår tro på Gud ett resultat av att vi uppövar en förmåga så som man uppövar en dygd? Jag tror inte det. Det är förstås inget fel i att vi försöker göra något åt vår otro. Men egentligen är tron på Gud något Han själv skapar i oss. Hur gör Han det? Genom att på olika vägar locka oss att lyssna till Hans röst. Det kan ske i kyrkan där vi i predikan får höra vad Han har gjort och genom att vi i nattvarden blir en del av berättelsen om hur Han i Kristi gestalt älskar oss och drar in oss i sin egen och i varandras gemenskap.

Artikeln är skriven av teol.dr Karl-Gustav Sandelin.

Förlåtelsen - en inre befriande kraft

Att förstå ett sammanhang

Det är inte lätt att skriva teologi. Eller om teologi. Att hantera djupa frågor med svåra ord och begrepp kan lätt bli obegripligt och förenkling är inte heller någon gångbar metod. Att rada upp citat efter varandra är ej heller en framkomlig väg.
Ett citat eller skrivet ord är sällan allmängiltigt i sig själv. Sammanhanget förklarar innebörden. ” Även du min Brutus” är obegripligt om man inte förstår sammanhanget, ett citat som handlar om ett svek och bedrägeri. Den som vet, nickar igenkännande och den som inte vet tappar tråden och meningen.

Reformationen 500 år

När man citerar Bibeln kan det gå på samma sätt. Citatet kan föra vilse om sammanhanget är dolt i dunkel. Om de citerade orden för en på villovägar är det ingen mening med citatet. Denna upptakt om förståelsen av ord och begrepp skall föra oss fram till Martin Luther. Vi firar detta år reformationens 500 års jubileum. Går vi 500 år tillbaka i tiden såg världen väldigt annorlunda ut. De ord som Martin Luther skrev eller de teser han spikade upp var skrivna för sammanhanget då. Det äger dock sin riktighet att vissa ord och texter lever längre. Ofta är orsaken den att de på något sätt fortsätter att påverka sin samtid. Martin Luthers tankar och texter kom att påverka stora delar av det västerländska samhället. Vi talar ju idag om det lutherska arvet och avser då kanske i första hand arbetsamhet, flit, plikt och omsorg. Det är inget dåligt arv.

Luthers stora fråga: ”Hur finna en nådig Gud?”

Martin Luther skrev mycket. Han var produktiv och ordrik i tal och skrift. Luthers ursprungsfråga var: ”Hur finna en nådig Gud?”. Åter en gång har vi ett citat. Dessa fem ord inrymmer i sig en lång och besvärlig kamp. De inrymmer Luthers sökande efter nåd och en djup existentiell önskan att räcka till för Gud. Hur Luther än vände och vred på sitt liv som munk, mer eller mindre asketisk, hur han än försökte kom han inte till rätta med frågan. Han sökte en nådig Gud men orden och bönerna slungades tillbaka på honom själv. Med stor kraft och iver opponerade han sig mot (den katolska) kyrkans avlatshandel genom vilken man med pengar kunde köpa sig syndernas förlåtelse och bättre plats bland de heliga. Man kan förstå att Luthers kamp var verklig, det gällde hans liv och hans framtid. Luthers fråga var inte i första hand av filosofisk karaktär. Det var en fråga om livet och livets mening. I sin kamp kom sedan Luther fram till att det är endast Gud som kan frälsa, befria och rädda. Människans strävan att vinna ”Guds gunst” är bara fåfänglig och till intet gagn. Det är endast Gud som kan frälsa genom Jesus Kristus. Och nu är vi tillbaka i citaten. Det låter så enkelt. Den enkla frågan fick ett enkelt svar, men det handlar inte om filosofi utan om att vinna sitt liv och finna vem man själv är.

Det handlar om förlåtelse

Den gamla frågan ” Hur finna en nådig Gud?” kan verka irrelevant i vår tid, men ser man i vilket sammanhang den uppkom kan vi märka att människan för samma kamp som Luther förde. Det handlar om längtan att räcka till, att finna mening med livet och att ta vara på livets gåva. Vi formulerar frågan idag på ett annorlunda sätt, men samma kamp och vånda finns där längst inne.
På Luthers tid var det många som struntade i frågan och på den punkten har det inte ändrat. Det som ledde till Luthers genombrott var en stor livskris. Men det behöver inte alltid vara en stor livskris som öppnar upp för oss att fundera på livets djup och mening. Livets vägskäl och utveckling för oss ibland fram till platser och stunder då dessa frågor framstår som viktiga och väsentliga. Vi kan inte gå förbi dem, vi måste genom dem. Så var det också för Luther. Frågan om en nådig Gud handlade om livet och dess mening och djup. Att inte går förbi utan igenom.

Guds nåd och förlåtelse är inte beroende av vår bekännelse, vårt mindervärde eller vår förträfflighet

Man kan fundera över vilket vårt lutherska arv är. Som jag redan nämnde förknippas det med arbete, flit och möda. En annan aspekt är talet om synden. I våra högmässor utgör syndabekännelsen enligt den godkända handboken en inte alldeles oväsentlig del. Orden ” Jag fattig syndig människa” förknippar vi ofta med det mörka förtryckande arvet. I våra mässor i Ekenäsnejden har vi valt att använda orden Bön om befrielse i stället för syndabekännelse. Och det handlar inte bara om ord utan också om innehåll. I sann luthersk anda vill vi be om befrielse och räddning på alla punkter. Guds nåd och förlåtelse är inte beroende av vår bekännelse eller vårt mindervärde. Befrielsen finns där given för den som vill ta emot den. Hur mycket vi än ser vår egen skröplighet, hur mycket vi än beklagar oss kan vi inte vinna nåd och barmhärtighet. Och hur förträffliga vi än vill göra oss behöver vi befrielse och helande.
Befrielsen ges till var och en som vill ta emot, ja till och med så, att befrielsen finns redan hos oss men den aktualiseras i våra sinnen när vi längtar efter den, vet varför vi behöver den och tar emot den. Det är inte genom botgörande ord och haranger vi vinner nåden. Förlåtelsen ges oss för att vi skall kunna leva ett befriat liv med sund ödmjukhet inför livets gåva. Det handlar om att förvalta sitt liv på bästa möjliga sätt. Insikten om våra misslyckanden, fel och brister leder oss aldrig vidare om vi inte låter dem befrias. Den stora gåtan för Luther var att han fram till stunden för sin stora insikt hela tiden med flit och uppmärksamhet försökt leva enligt bud och ordning, bättre och hårdare än mången annan, ändå fann han inte frid och befrielse.

Genombrottet

När Luther upptäckte att vägen till frälsning inte gick genom de egna gärningarna utan genom tron på Guds gåva, då stillnade den inre stormen för honom. Oron försvann och hoppet återvände. Då fick det goda och sanna livet tona fram i ljus och värme. Luther gör en knivskarp skillnad mellan att förtjäna frälsning och att göra goda gärningar. Frälsningen kan ingen förtjäna, den är en gåva. Att leva ett liv i kärlek och omsorg rätt och öppet är en följd av denna frälsning.
Man kan vara förkrossad på olika sätt. Luther var förkrossad för att hans uppriktiga ansträngning att finna en nådig Gud inte bar frukt. För en annan är svåra misslyckanden och fel de tunga bördor man inte själv klarar av att bära men som frälsningen och förlåtelsen kan lyfta av och ge hopp för den fortsatta vandringen. För någon annan är det oförmågan att orka förlåta som tynger det dagliga livet.

Orden är inte magiska

Men likväl är det också så, som många sagt till mig, att man inte känner sig speciellt syndig och att syndabekännelsens ord känns påklistrade och oäkta. Jag tror att samma ord kan ha olika betydelse för olika människor. Vi skall inte falla i den fällan av vi tror att orden i sig är magiska. Det handlar om vår inställning. På samma linje är Luther. Det finns ingen så dålig och ingen så fullkomlig att vi inte skulle behöva förlåtelsens dimension i vårt liv. Samma sak gäller ödmjukheten till livets gåva. Om livet är en gåva skall den förvaltas i eget liv och för andra och för framtiden.

Att kunna förlåta är en stor gåva. Den befriar oss från bundenheten till det destruktiva, befriar oss från mörka plågande tankar. Att förlåta är att avstå från hämnd, vedergällning. Att ge förlåtelse startar en befrielseprocess som gör oss fria från hämnd och hat. Att be om förlåtelse öppnar vägarna till inre rannsakan och helande och förändring. Orden ”Fader förlåt dem, de vet inte vad de gjort” klingar stora och mäktiga under den mörka himlen. Samtidigt visar orden på den kraft som förlåtelsen är, den fördriver det onda, befriar alla till ett sant liv i ödmjukhet och ärlighet. Förlåtelsens kraft kommer från den sanna kärlekens källa, från Gud själv. Förlåtelsen höjer sig över det mänskligt bräckligt samtidigt som den ger oss ny livsglädje och nytt livsmod. Förlåtelsen blir ett möte som förvandlar oss, ger oss livet tillbaka och insikten om att handskas varsamt med livet i sanning och ärlighet. Att kunna ge förlåtelse är en gåva från Gud, att kunna ta emot förlåtelse är en Guds gåva.

Nya ord - förnyad förståelse

Jag tror att orden gärna får vara tydliga för att förmedla det innersta budskapet. Luther befriade Guds ord till att förstås på vanligt språk. När han satte i gång den processen tog den inte slut med den första tyska översättningen av bibeln utan det arbetet fortsätter. Budskapet måste få nya ord, nya bilder så att inte kärnan försvinner.
Att finna en nådig Gud är relevant till sitt innersta budskap. Befrielsen och förlåtelsen är en samfälld dynamisk kraft som kan fördriva det destruktiva och skänka ro i livet och en sund ödmjukhet att ta vara på livets gåva under hela livets gång och hur än vår livssituation må vända.
Jubileumsårets tema är nåd. I det ordet inryms förlåtelsen som en dynamisk befriande kraft för vardagens liv och vardagens beslut.

Artikeln är skriven av kyrkoherde Anders Lindström.

"Jag tror inte riktigt så där..."

Trosbekännelsen i vår mässa och tradition skapar ofta diskussion och funderingar. Utifrån detta faktum skall vi syna närmare vad trosbekännelsen egentligen är.

En historisk tillbakablick

Den apostoliska trosbekännelsen har sitt ursprung i den fornkristna församlingen i Rom någon gång i början av 200-talet. Namnet apostolisk kommer från uppfattningen att den är en sammanfattning av apostlarnas tro så som den uttrycks i Nya Testamentet. Att genom några ord sammanfatta den kristna tron uppstod ur behovet att skapa tydliga avgränsningar mot andra i samtiden verkande religiösa rörelser. Den var formulerad både på latin och koinégrekiska. Under åren har trosbekännelsens ord ändrats. Inom den Ortodoxa kyrkan används den nicaenska trosbekännelsen. Genom denna korta historiska tillbakablick får man ett perspektiv på trosbekännelsen som bara finns där mitt i vår mässa. Man kan ställa sig frågan huruvida den fyller samma funktion som då den skapades. Finns det ett behov idag att avgränsa sig ut mot andra? Eller har betydelsen av trosbekännelsen ändrat?

Trosbekännelsen väcker många frågor

Frågan om trosbekännelsen är inte bara oproblematisk. Under min tid som präst har jag stundom stött på frågan om det omöjliga med trosbekännelsen. Dess innehåll och olika artiklar kan upplevas som problematiska och begränsande. Ofta lyfter man fram formuleringar som ”född av jungfru Maria” eller ”avlad av den heliga Anden” eller ”kroppens uppståndelse”. Med beaktande av det historiska sammanhanget då trosbekännelsen formulerades och orsaken därtill är det inte förvånande att förståelsen av trosbekännelsen förändrats genom åren. När man ser på trosbekännelsen utifrån dagens sammanhang är det ingen självklarhet att dess innersta väsen och mening stiger fram, snarare är det så att formuleringarna kan fördunkla trons innersta väsen.

Tro kan inte begränsas av formuleringar

Att formulera tro i beskrivande ord är alltid begränsande. Man kan inte få med allt eller alla dimensioner. Trosbekännelsen har genom åren intellektualiserats och blivit mera tagen som lagtext än som metafor och lovsång, detta leder till att förståelsen och uppfattningen ändras. Den historiska bakgrunden där den uppstod, d.v.s. i ett judiskt traditionssammanhang där lagen och dess formuleringar starkt inverkade på utsagor om Gud och tro, var en grogrund för hur trosbekännelsen skulle uppfattas. Ändå var detta inte allt. Det fanns en juridisk sida, men också en öppen lovsångssida i trosbekännelsens formuleringar. När man ser hur olika tyngdpunkter inom den kristna kyrkan betonats eller bytt positioner genom åren kan vi märka att stundomhar det subjektiva betonats, ibland det kollektiva. Under vissa tider har tyngdpunkten varit på dogmatik och avgränsande formuleringar och stundom har mysteriet och det outgrundliga varit det viktigaste. Så har traditionen flutit vidare i tidens flod i kyrkan. Och så kommer trosbekännelsen till oss i skriftskola och gudstjänst. Ord formulerade i sitt sammanhang som landar hos oss. Det är klart att frågor uppstår och skall ställas. Trosbekännelsen är en helhet som är större än dess enskilda delar. Med det avser jag att vissa delar kan uppfattas som problematiska i den mening att man kan felaktigt anta att för att vara kristen måste man hålla dem för sanna, uttryckligen i den mening och formulering som ingår i trosbekännelsen. Så är dock inte fallet. De uppfattningar och tolkningar som öppnar upp sig bakom trosbekännelsens ord är många och ständigt föremål för utveckling och diskussion inom den kristna traditionen och inom teologin. Vilken formulering som helst i trosbekännelsens tolkas och diskuteras i en ständig ström i den kristna traditionen.

Trosbekännelsen är en lovsång

Vi är vana med att trosbekännelsen ofta läses i våra mässor, men man kan också sjunga en trosbekännelsepsalm och då är ju formuleringen en annan, samtidigt som man då betonar trosbekännelsens lovsångskaraktär. Redan denna lilla förändring öppnar upp för en bredare förståelse av vad trosbekännelsen är. Formuleringen ”låt oss tillsammans bekänna vår kristna tro”, kan lätt ge en felaktig uppfattning om att det handlar om ett subjektivt försanthållande av vissa centrala trossatser, tron beskärs med intellektualiserande begränsningar och förminskar betydelsen av tro som en dynamisk kraft. Formuleringen kan därför vara vilseledande. En uppmaning att ”förenas tillsammans i en lovsång till Gud genom trosbekännelsens ord” betonar det kollektiva och det gemensamma och lyfter upp den kristna traditionens flöde i vilket vi var och en får vara delaktiga i den livssituation vi just nu befinner oss. Betoningen av trosbekännelsens lovsångskaraktär lyfter upp dess innersta väsen av outgrundlighet, mysterium, gemenskap och glädje. De stora teologiska frågorna utesluts inte, istället får de sin riktiga plats och blir inte hot och stötestenar i gemenskapen. Den kristna tron är inget färdigt system. Tron är inte statisk utan dynamisk. Uppfattningen om Gud kan stundom formuleras i juridiska och dogmatisk termer men detta är bara ett sätt av många att formulera tro och religion. Trosbekännelsen är i första hand lovsång och i andra hand ett incitament för djupa teologiska frågor.

Outgrundlig med öppenhet för livet och dess förändring

I sin struktur och uppbyggnad lyfter trosbekännelsen fram Gud som treenig. Treenigheten är också ett omdebatterat ämne. Genom treenighetstrukturen betonas det outgrundliga i begreppet Gud, mysteriet lyfts fram samtidigt med befrielsen och glädjen. Åter en gång kan vi märka betoningen av lovsången i trosbekännelsen. Att läsa samma ord med samma andetag är gemenskapskapande, vi lovsjunger och tar del av formuleringarna tillsammans. Orden vi läser har olika betydelse för oss under olika stunder av vårt liv, ändå kan vi läsa tillsammans och dela allt även om bara något är för oss angeläget. Trosbekännelsen är en skriftlig påminnelse om gemenskap i kyrkan samtidigt som den öppnar upp för varje individs unika situation.
Från början skapades trosbekännelsen för att skydda utåt och skapa gemenskap inåt. Idag påminner trosbekännelsens oss om att livet är en gåva från Gud att förvalta och förkovra. Trosbekännelsens ord stämmer våra tankar i befrielsens och förlåtelsens riktning samtidigt som den lyfter våra blickar till att se oss omkring på den gemenskap Guds väldsvida kyrka är och har varit genom tiderna. I ett sådant perspektiv förbleknar den mänskliga kampen om ord och som en ledstjärna strålar befrielsen och förlåtelsen fram.

Artikeln är skriven av kyrkoherde Anders Lindström.