Artikeln är skriven av kyrkoherde Anders Lindström.
Trosbekännelsen i vår mässa och tradition skapar ofta diskussion och funderingar. Utifrån detta faktum skall vi syna närmare vad trosbekännelsen egentligen är.

En historisk tillbakablick
Den apostoliska trosbekännelsen har sitt ursprung i den fornkristna församlingen i Rom någon gång i början av 200-talet. Namnet apostolisk kommer från uppfattningen att den är en sammanfattning av apostlarnas tro så som den uttrycks i Nya Testamentet. Att genom några ord sammanfatta den kristna tron uppstod ur behovet att skapa tydliga avgränsningar mot andra i samtiden verkande religiösa rörelser. Den var formulerad både på latin och koinégrekiska. Under åren har trosbekännelsens ord ändrats. Inom den Ortodoxa kyrkan används den nicaenska trosbekännelsen. Genom denna korta historiska tillbakablick får man ett perspektiv på trosbekännelsen som bara finns där mitt i vår mässa. Man kan ställa sig frågan huruvida den fyller samma funktion som då den skapades. Finns det ett behov idag att avgränsa sig ut mot andra? Eller har betydelsen av trosbekännelsen ändrat?

Trosbekännelsen väcker många frågor
Frågan om trosbekännelsen är inte bara oproblematisk. Under min tid som präst har jag stundom stött på frågan om det omöjliga med trosbekännelsen. Dess innehåll och olika artiklar kan upplevas som problematiska och begränsande. Ofta lyfter man fram formuleringar som ”född av jungfru Maria” eller ”avlad av den heliga Anden” eller ”kroppens uppståndelse”. Med beaktande av det historiska sammanhanget då trosbekännelsen formulerades och orsaken därtill är det inte förvånande att förståelsen av trosbekännelsen förändrats genom åren. När man ser på trosbekännelsen utifrån dagens sammanhang är det ingen självklarhet att dess innersta väsen och mening stiger fram, snarare är det så att formuleringarna kan fördunkla trons innersta väsen.

Tro kan inte begränsas av formuleringar
Att formulera tro i beskrivande ord är alltid begränsande. Man kan inte få med allt eller alla dimensioner. Trosbekännelsen har genom åren intellektualiserats och blivit mera tagen som lagtext än som metafor och lovsång, detta leder till att förståelsen och uppfattningen ändras. Den historiska bakgrunden där den uppstod, d.v.s. i ett judiskt traditionssammanhang där lagen och dess formuleringar starkt inverkade på utsagor om Gud och tro, var en grogrund för hur trosbekännelsen skulle uppfattas. Ändå var detta inte allt. Det fanns en juridisk sida, men också en öppen lovsångssida i trosbekännelsens formuleringar. När man ser hur olika tyngdpunkter inom den kristna kyrkan betonats eller bytt positioner genom åren kan vi märka att stundomhar det subjektiva betonats, ibland det kollektiva. Under vissa tider har tyngdpunkten varit på dogmatik och avgränsande formuleringar och stundom har mysteriet och det outgrundliga varit det viktigaste. Så har traditionen flutit vidare i tidens flod i kyrkan. Och så kommer trosbekännelsen till oss i skriftskola och gudstjänst. Ord formulerade i sitt sammanhang som landar hos oss. Det är klart att frågor uppstår och skall ställas. Trosbekännelsen är en helhet som är större än dess enskilda delar. Med det avser jag att vissa delar kan uppfattas som problematiska i den mening att man kan felaktigt anta att för att vara kristen måste man hålla dem för sanna, uttryckligen i den mening och formulering som ingår i trosbekännelsen. Så är dock inte fallet. De uppfattningar och tolkningar som öppnar upp sig bakom trosbekännelsens ord är många och ständigt föremål för utveckling och diskussion inom den kristna traditionen och inom teologin. Vilken formulering som helst i trosbekännelsens tolkas och diskuteras i en ständig ström i den kristna traditionen.

Trosbekännelsen är en lovsång
Vi är vana med att trosbekännelsen ofta läses i våra mässor, men man kan också sjunga en trosbekännelsepsalm och då är ju formuleringen en annan, samtidigt som man då betonar trosbekännelsens lovsångskaraktär. Redan denna lilla förändring öppnar upp för en bredare förståelse av vad trosbekännelsen är. Formuleringen ”låt oss tillsammans bekänna vår kristna tro”, kan lätt ge en felaktig uppfattning om att det handlar om ett subjektivt försanthållande av vissa centrala trossatser, tron beskärs med intellektualiserande begränsningar och förminskar betydelsen av tro som en dynamisk kraft. Formuleringen kan därför vara vilseledande. En uppmaning att ”förenas tillsammans i en lovsång till Gud genom trosbekännelsens ord” betonar det kollektiva och det gemensamma och lyfter upp den kristna traditionens flöde i vilket vi var och en får vara delaktiga i den livssituation vi just nu befinner oss. Betoningen av trosbekännelsens lovsångskaraktär lyfter upp dess innersta väsen av outgrundlighet, mysterium, gemenskap och glädje. De stora teologiska frågorna utesluts inte, istället får de sin riktiga plats och blir inte hot och stötestenar i gemenskapen. Den kristna tron är inget färdigt system. Tron är inte statisk utan dynamisk. Uppfattningen om Gud kan stundom formuleras i juridiska och dogmatisk termer men detta är bara ett sätt av många att formulera tro och religion. Trosbekännelsen är i första hand lovsång och i andra hand ett incitament för djupa teologiska frågor.

Outgrundlig med öppenhet för livet och dess förändring
I sin struktur och uppbyggnad lyfter trosbekännelsen fram Gud som treenig. Treenigheten är också ett omdebatterat ämne. Genom treenighetstrukturen betonas det outgrundliga i begreppet Gud, mysteriet lyfts fram samtidigt med befrielsen och glädjen. Åter en gång kan vi märka betoningen av lovsången i trosbekännelsen. Att läsa samma ord med samma andetag är gemenskapskapande, vi lovsjunger och tar del av formuleringarna tillsammans. Orden vi läser har olika betydelse för oss under olika stunder av vårt liv, ändå kan vi läsa tillsammans och dela allt även om bara något är för oss angeläget. Trosbekännelsen är en skriftlig påminnelse om gemenskap i kyrkan samtidigt som den öppnar upp för varje individs unika situation.
Från början skapades trosbekännelsen för att skydda utåt och skapa gemenskap inåt. Idag påminner trosbekännelsens oss om att livet är en gåva från Gud att förvalta och förkovra. Trosbekännelsens ord stämmer våra tankar i befrielsens och förlåtelsens riktning samtidigt som den lyfter våra blickar till att se oss omkring på den gemenskap Guds väldsvida kyrka är och har varit genom tiderna. I ett sådant perspektiv förbleknar den mänskliga kampen om ord och som en ledstjärna strålar befrielsen och förlåtelsen fram.