Om det är något religiöst ord som vår lutherska kyrka särskilt betonar så är det ordet tro. Ändå är det inte ett ord som är lätt att närmare precisera. Om jag säger att jag tror att det blir vackert väder i morgon uttrycker jag en kvalificerad gissning. Men om jag säger att jag tror på Gud är det väl fråga om något annat. Kristen tro är i första hand tro på Gud. Men vad är tro på Gud?

Under historiens lopp har man förstått ordet tro på många olika sätt. Under medeltiden betraktades tron ofta som en så kallad dygd. Vid sidan av t.ex. tapperhet sågs tron som en förmåga som man kunde ha i en högre eller lägre grad. En människa kunde vara stark eller svag i tron liksom en soldat kunde vara mer eller mindre tapper eller någon annan kunde vara mer eller mindre måttlig i sin livsföring. En sådan syn på tron har ett visst stöd i Nya Testamentet. Jesus säger ju åt en människa att hon har en stor tro eller förebrår lärjungarna för att ha en svag tro. För att förflytta berg behövs det inte mera tro än ett senapskorn! Då är det nog inte många av dem som läser det här som ens har ett sådant mått av tro. Men troligen skämtar Jesus så smått när han säger så här och därför skall man inte riktigt ta honom på orden. Han gör en retorisk överdrift för att lärjungarna och vi med dem skall haja till lite och börja fundera över den tro vi har.

Det gick en film i Ekenäs nyligen med titeln Exodus, och mycket riktigt handlade den om hur Mose ledde ut Israels barn ur Egypten och sedan ristade in de tio budorden under överinseende av Gud som uppträdde i en tolvårig pojkes gestalt. I Hebréerbrevet i Nya testamentet finns det ett kapitel, kap. 11, som beskriver en lång rad människor som har handlat "i tro". Där sägs det om Mose bl.a. att han i tro lämnade Egypten och att han inte fruktade faraos raseri utan att han höll ut därför "att han liksom såg den Osynlige". I filmen uppträdde Gud "liksom" en pojke. De flesta förstår att detta inte skall pressas till att betyda att Gud är en pojke. Den Osynlige döljer sig i filmen bakom en synlig pojkes gestalt.

Tron på Gud innebär att man på något sätt ser den Osynlige. Vi kan inte med vårt förstånd bevisa att Gud finns. Men om vi har tro kan vi mycket väl uppleva att vi lever i en värld som har skapats av Gud och att Han är verksam i vårt liv.

Är vår tro på Gud ett resultat av att vi uppövar en förmåga så som man uppövar en dygd? Jag tror inte det. Det är förstås inget fel i att vi försöker göra något åt vår otro. Men egentligen är tron på Gud något Han själv skapar i oss. Hur gör Han det? Genom att på olika vägar locka oss att lyssna till Hans röst. Det kan ske i kyrkan där vi i predikan får höra vad Han har gjort och genom att vi i nattvarden blir en del av berättelsen om hur Han i Kristi gestalt älskar oss och drar in oss i sin egen och i varandras gemenskap.

 

Artikeln är skriven av teol.dr Karl-Gustav Sandelin.