Bakgrund
Som många av er redan vet har det flyttat in en alldeles speciell råtta, nämligen Siffe Kyrkråtta, i Ekenäs kyrka. Han lär ha bott utomlands under många år i olika katedraler och kapell. Nu har han återvänt till sina rötter, som vuxna brukar säga, till Ekenäs där hans släktingar bott allt sedan medeltiden. Tja.... kanske ännu längre och DET är verkligt länge sedan.

Siffe är mycket skygg. Det betyder att han ogärna visar sig för han vet att det bara skulle ställa till med en faslig uppståndelse. Men han tycker om att det händer saker i kyrkan och det är fullt möjligt att han kikar på dig genom en liten springa nästa gång du är där.

Siffes dörröppning finns i kyrkan och sommaren 2009 var det många barn som hjälpte oss att hitta den. Hur det ser ut hemma hos honom vet vi inte ännu men en dag kommer vi att ha mer att berätta....

 

Siffeprast

Här hittar du några inskickade teckningar.

Klicka för att se dem!

Nu har vi faktiskt haft tid att bekanta oss lite mer med Siffe, fast han fortfarande är väldigt blyg och helst inte visar sig för folk.

Siffe är mycket glad över flyttningen till Ekenäs och glad över att ha sitt hem i en sådan ståtlig byggnad som kyrkan. Det är faktiskt väldigt ovanligt att bo i en kyrka. Det är förmodligen bara kyrkråttor som gör det.

- Jag tycker mycket om att bo nära det
heliga, säger Siffe.
- Och vad betyder det heliga? undrar någon.

Siffe vet inte säkert, men det hör nog ihop med Gud. Siffe tycker att det är lättare att veta vad som INTE är heligt. Det är till exempel krig och elakheter och bråk och sådant som gör råttor ledsna. Då måste ju det heliga vara något som får en att må bra!

Siffe är både glad, pigg, klok och godhjärtad men samtidigt är han också en allvarlig, lugn och eftertänksam kyrkråtta. Han tycker nämligen att det känns lite heligt att bara sitta och lyssna i tystnaden och det går speciellt bra i en kyrka.

- Vad då? säger någon. Lyssna i tystnaden, det går väl inte. Då
hörs det ju ingenting!
- Det gör det visst, jag har prövat, säger Siffe glatt. Det är ungefär som när man ber.

När det är lugnt och fint och tyst omkring kan man höra det som inte annars hörs. Det blir liksom bättre rum i huvudet för klokheter när alla onödiga ljud har tystnat. Ungefär som att det äntligen blir rum för något riktigt speciellt fint inuti en själv, något som känns varmt och tryggt - och lite heligt.